Jag tillhör hippie-generationen: ”Peace, love and understanding”.
När den bubblan krackelerade i droger och kommers, tänkte jag vidare.
Jag insåg att fred på jorden är omöjlig utan rättvisa och att verklig kärlek är mer än vackra ord.
Så jag började söka politiska svar på problemet. Hur gör man världen mer rättvis?
Hur kan vissa människor tillåtas svälta, medan andra ( bl.a. jag själv ! ) har mer än man behöver?
Vissa svar fick jag genom en kyrka, som bl.a. stödde sjukvård och utbildning i Kongo.
Svenska politiker upplevde jag ofta som karriärister och valtaktiker och svenskt bistånd till världens fattiga verkade mest fastna på vägen.
Men så fick jag höra talas om PACS – en annorlunda organisation med båda fötterna i extremt fattiga människors verklighet.
Fattigdom bekämpas bäst av de fattiga själva, bara de får ett ”startkapital” i form av utbildning.
Men det krävs en del pengar initialt. Och det var där jag själv kom in i bilden.
Jag och min fru bestämde oss för att satsa en viss summa pengar varje månad. Vi visste att inte en enda krona av PACS insamlade pengar går till byråkrati och vi fick fortlöpande veta vad som hände med elever, lärare och föräldrar kring ”våra” skolor. Efter femton år åkte jag till Lahore och såg med egna ögon. Nu – efter ytterligare tjugofem år – vet jag att jag har varit … och fortfarande är en del i att tusentals fattiga människor lyfts upp ur en fullständigt hopplös situation.
Under åren har 1.200 skolor som startats av PACS blivit ekonomiskt oberoende och drivs vidare av egen kraft. Så PACS kan starta nya skolor … för fler av de allra fattigaste barnen i Pakistan och Indien.
Idag får 60.000 barn utbildning i PACS skolor.
Världen är fortfarande orättvis, men genom PACS kan man i alla fall hjälpa några … eller rent av ganska många.