Ingemar Olsson | Islamofober

Islamofober

by ingemar on mars 1, 2017 in BLOG

Jag åt middag med två islamofober igår. En kvinna (21) och en man (29).
De är födda och uppvuxna i en islamisk stat, deras släkt och flesta vänner är muslimer. Det är inte så konstigt, eftersom den som föds med en muslimsk far automatiskt blir muslim. Tills alldeles nyligen var det på samma sätt i Sverige: En nyfödd bebis blev automatiskt kristen om en av föräldrarna var medlem i Svenska kyrkan. Mina två vänner är alltså inte rädda för sina muslimska släktingar och vänner. De är inte ”muslim-o-fober”. Men de är rädda för islam.

– I mitt förra hemland fick jag inte klä mej som jag ville, inte tala och tänka fritt, hade inte samma rättigheter som män och fick absolut inte ifrågasätta religionen, sa den unga kvinnan. Den islamiska lagen är hård och nu är jag rädd att Sverige ska bli alldeles för muslimskt. Det finns muslimska skolor och nu ska det visst byggas en ny moské här i närheten också. Det skrämmer oss.

– Så i Sverige kallas vi väl islamofober, sa den unge mannen.

– Sverige har religionsfrihet, sa jag. Man kan inte förbjuda en religion, eller favorisera en annan.

– Islam är mer politik än religion, sa den unga kvinnan. De religiösa ledarna har jättemycket makt och straffar den som inte lyder. Det är det som skrämmer mig. Jag vill inte att Sverige ska bli sånt.

– Kristendomen i Sverige har inte alltid varit så bra heller, sa jag. För hundrafemtio år sen kunde man bli utvisad om man inte lydde Svenska Kyrkan. Och för fyrahundra år sen krigade protestanter mot katoliker. Precis som sunni- och shiamuslimer dödar varann idag.

– Men se hur det var från början, sa den unga kvinnan. Se hur det var från början! Jag har lärt mej att Jesus aldrig startade nån religion. Han krigade inte, som Muhammed gjorde. Han sa bara att vi skulle älska varann. Det tycker jag är bättre än att döda alla som inte lyder. Varför får man inte jämföra?

– Jo, för då är man islamofob, sa den unge mannen uppgivet. Men jag kan ändå inte låta bli. ”Fadern, sonen och den heliga anden” … eller ”guden, profeten och det heliga kriget”. Vilket är bäst? Jag förstår inte hur Sverige kan tolerera en religion som är intolerant.

Det här samtalet lärde mig mycket. Infödda svenskar borde lyssna på dem som har förstahands erfarenheter av andra system. Stämpeln ”islamofob” används alldeles för lättvindigt. Om det är sant att islam är mer politisk och mer intolerant än vi förstått, måste vi ta politiska beslut för att möta det.
Jag tycker, precis som Jan Björklund, att vi inte ska ha muslimska friskolor i Sverige. Visserligen säger Björklund ’religiösa friskolor’, eftersom han i religionsfrihetens namn inte får anse en religion vara bättre än en annan, men jag förstår vad han menar. Och tänk om en religion inte ÄR lika bra som en annan …
Tänk om alla religioner inte är lika bra för barnen, för kvinnorna, för samhället, för världen. Tänk om det är så som mina två invandrade vänner säger!
Ska man då kalla dem ”islamofober”? De tänker ju bara logiskt. Utifrån sina egna erfarenheter.

Ingemar Olsson