Ingemar Olsson | Tyvärr

Tyvärr

by ingemar on mars 31, 2016 in BLOG

niqab

Hon flydde från mannen som slog henne.
Men hon tog en stor risk, när hon gjorde det. Och kanske hade hon väntat för länge.
En gång, efter ett kraftigt slag i ansiktet, hade hon förlorat synen på ena ögat.

Det var alltid han som bestämde. Och så var det för alla kvinnor hon kände.
”Kvinnan är mannens ägodel”. Så stod det tydligen i lagboken. Boken som alla måste lyda, den som heter ”Rättesnöret” – skriven i himlen och överlämnad till en man – som inte får ifrågasättas.

En man kan ha många fruar, säger lagboken. Men en kvinna som har mer än en man, måste dödas. Enligt lagboken ska hon stenas. Då tar en grupp män fast kvinnan. Sen kastar de sten på henne tills hon dör. Det enda hon kan hoppas på, är en tidig fullträff i huvudet, så hon förlorar medvetandet och slipper en utdragen smärta.
Ifall det inte kommer en Jesus förstås. En som säger att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Men sånt händer ju inte. I alla fall inte i den här kvinnans land. Och det var därför hon flydde. Hon flydde till ett annat land, där hon trodde hon skulle få skydd.

Dessutom gällde det hennes dotter. 14 år gammal hade hon blivit bortlovad till en 50-årig farbror, som hon aldrig hade träffat. Det avgjorde saken.

När de kom till Sverige var alla vänliga. Passkontrollanten, tullaren, busschauffören och servitrisen. Alla var jättesnälla.
Och fastän väldigt få kvinnor gick omkring med svarta skynken för ansiktet, verkade de ändå mötas med respekt. Vilken befrielse! Vilket härligt land!
När de sen sökte asyl i Sverige, var alla på Migrationsverket också vänliga. Det var bara ett problem. De bestämde nämligen, att både mor och dotter skulle utvisas. Skickas tillbaka till landet de hade flytt ifrån. Man kom fram till att det nog inte var så farligt ändå. Att återvända till en hederskränkt familj i ett land, där mor enligt lagen var en dödsdömd brottsling och den bortlovade dottern förväntades följa sin pappas vilja och inte sin egen.
Där den som kränkt familjens heder bör dödas.
Svenskar är verkligen blåögda! De tror inte, att det där andra landet verkligen menar allvar.

”Tyvärr”, sa alla vänliga människor på Migrationsverket. ”Hade jag fått bestämma, så hade ni förstås fått skydd i Sverige. Men nu är det inte jag som bestämmer. Tyvärr!” Detsamma sa polisen och alla de som skulle verkställa utvisningen: Tyvärr! Det är inte vi som bestämmer. Tyvärr!”

Men vem är det som bestämmer då?
Vem är det, som på det här sättet avgör andra människors framtid … på liv och död?
Är det rentav ingen person? Är det bara ett ”system … ett ”regelverk” … en ”myndighet” ?
Det kanske är en bok? En lagbok? Ett ”rättesnöre”, som är ofelbart … som har ramlat ner från himlen och inte får ifrågasättas!

Någon har sagt att ”bokstaven dödar, men anden gör levande”. Det är sant!
Bokstaven dödar.
Så länge den som söker skydd i Sverige bara är en bokstav, eller en siffra, så är det lätt att avvisa henne: ”Äsch, dom är så många och vi kan ju inte ta emot alla”

Men när siffran får ett ansikte! När man lär känna en av de här människorna … hennes rädsla, utsatthet, ilska, sorg, smärta. Då kan man inte bara säga ”tyvärr” och sen handla mot sin innersta övertygelse. För då är man bara en ”liten lort”.

Det gör ingen skillnad om bödeln säger ”tyvärr” när bilan faller.

Världen behöver mycket mer ”änglar anamma” – människor som vågar vara goda helt enkelt.