Ingemar Olsson | Trappsteg

Trappsteg

by ingemar on mars 31, 2016 in BLOG

En gång på 1900-talet skulle familjen Olsson från Stockholm besöka familjen Larsson i Jönköping.
Larssons bodde på tredje våningen i ett hyreshus utan hiss. På väg uppför de många trapporna gav pappa Olsson sina barn en kort lektion i teologi.

Pappa Herbert (47)

– Larssons är baptister, sa pappa, när vi var i den första halvtrappan.
Det är visserligen vi också, men Lassons är liksom lite mer ”andliga” av sig och kanske kommer att ställa en del konstiga frågor till er.
– Ojdå, tänkte jag. Det här kan bli jobbigt.

– Ifall dom frågar om ni är frälsta, så ska ni säga ja, sa pappa. För det är ni.

Jag visste vad pappa menade. Redan ett par år tidigare hade jag hört ordet ”frälst” i kyrkan och hade uppfattat det så, att somliga var frälsta, men andra inte. Och den som inte var frälst riskerade att hamna i helvetet och dit ville jag inte komma. Därför hade jag frågat mamma en kväll, när vi skulle be aftonbön, om jag var frälst. Mamma tyckte att det var en allvarlig fråga och hade därför kallat in pappa.

– Jodå, sa pappa, visst är du frälst. Men för att du ska vara riktigt säker, så ber vi en bön, att Gud ska ta hand om dej. Och så var den saken klar.

Men det där var flera år sen. Och nu var vi i Småland, i tredje halvtrappan upp till Larssons lägenhet. Där uppe skulle man kanske inte alls godkänna min frälsning lika lättvindigt, som vi hade gjort.
– Om dom frågar ifall ni är döpta, så får ni säga som det är, sa pappa. Du är döpt, men din syster är det inte.
– Aj då, tänkte jag. Synd om syrran. Nu kommer säkert Larssons att fråga varför hon inte är döpt. Men hon får väl hitta på nå’t.

Jag hade i alla fall mitt på det torra. För döpt, det visste jag att jag var, med datum och allt: Långfredag den fjärde april, samma år som jag fyllde elva.

Ingemar (12)

Det var bara två avsatser kvar till tredje våningen, när jag insåg att det nog ändå var jag som låg sämst till inför mötet med familjen Larsson.
– Dom kanske frågar dej om du är andedöpt, sa pappa.

Besöket i Jönköping kändes mer och mer jobbigt. Inte nog med att man skulle kliva uppför en faslig massa trappor. Sen skulle jag tydligen utsättas för ett religiöst korsförhör också. Hemma i Stockholm gick jag till kyrkan och var med i scouterna. Och döpt var jag. Det kunde ingen förneka. Det fanns det vittnen på. Men det räckte visst inte här i Jönköping. Åtminstone inte för Larssons.

– Om dom frågar dej ifall du är andedöpt, så ska du säga ja, sa pappa. Du är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn. Alltså är du andedöpt.
Jag anade, att pappa hade gjort en förenkling av vad Larssons menade med ”andedöpt”. Men just då spelade det inte så stor roll. Det viktiga var att pappa tyckte att jag dög, även om inte Larssons skulle göra det.

Och när vi stod på det allra översta trappsteget, så kände jag långt in i själen, att Gud Fader själv är mycket generösare än alla smålänningar i världen.