Ingemar Olsson | Rädd för att dö

Rädd för att dö

by ingemar on mars 31, 2016 in BLOG

– Vilken av dina egna sånger skulle du vilja höra på din begravning?

Jag fick frågan av en veckotidning, tillsammans med några frågor om favoritartist, hobby, favoritmat o.s.v.
Frågan är intressant…..på många sätt. Kanske är den fel ställd… för det är ju inte säkert att man hör nånting alls på sin egen begravning. Men mitt svar var i alla fall givet

– ”Hoppet som bär mej”.

Det var ganska länge sen jag skrev den.
Jag minns inte om jag var sjuk, eller bara låg där ändå. Men jag vet att jag ofta låg i sängen, medan jag funderade. Det tog ungefär ett år innan hela låten var klar. Och på ett år hinner man tänka ganska mycket.
När jag var 9 år dog min farfar.
Ungefär samtidigt dog också Gustav, en äldre vän till mej, plötsligt och oväntat. Det var en stor chock. Jag blev mörkrädd och vågade inte sova ensam, utan flyttade in i mammas och pappas rum. Det dröjde ett halvt år innan jag vågade sova ensam igen.
Visst var jag ledsen för farfar och för Gustav, men det mest skrämmande var ändå att jag insåg att mitt eget liv också skulle ta slut. Precis som deras hade gjort.
Jag tänker fortfarande lätt såna tankar när jag har lagt mej. Att sova är att dö en smula. Det var säkert därför jag var rädd för att somna när jag var nio år. Egentligen var jag rädd för att dö.

Men att somna är också att gå in i en sorts tidlöshet, ett spännande tillstånd där ingenting verkar omöjligt. En dröm varar några minuter, men innehållet kan vara hur långt som helst. I drömmarna får vi kontakt med ”det omedvetna”
Vad evighet är för nåt vet jag inte. Men det är helt klart inte detsamma som obegränsad tid. Tiden är en sak, evigheten en annan. Jag har funderat kring det här i flera av mina låtar.
Den första hette Gud är ljus

Jag har läst och hört om folk som har haft ”nära-döden-upplevelser”. Gemensamt för nästan allihop är att dom har upplevt ljus, eller mött en ljusgestalt. Orden ”Gud är ljus” hade jag läst i Bibeln (1 Joh. 1:5). När man färdas med ljusets hastighet, står tiden stilla. Att leva i gemenskap med Gud innebär alltså att tiden på sätt och vis försvinner. När nån har dött säger man ibland att han eller hon har ”gått ur tiden”. Det är ett härligt uttryck. Men när man har gått ur tiden, vad har man då gått in i ? ? ?
I låten Tid och evighet påstår jag att evigheten är ”ett sätt att leva sitt liv”.
I Tiden och kärleken säger jag att ”Tiden är kort, men lång är kärleken” … och sen svarar back-up-sångarna på zulu ”izindaba ezimnandi” – vilket motsvarar engelskans ”gospel”, grekiskans ”evangelion” och latinets ”evangelium”.
På svenska blir det ”goda nyheter” : Gud = ljus = evig = kärlek.
Att dom goda nyheterna är sanning … det är hoppet som bär mej.