Tacksamhet
by on januari 27, 2016 in BLOG

Jag vände mig över på rygg, knep ihop munnen och prövade några försiktiga andetag och lyssnade om det skulle bubbla i näsan eller knastra i öronen. Men det gjorde det inte, så jag tog ett riktigt djupt andetag och drog in massor av luft, som jag sen lät flöda ut igen, så näsvingarna fladdrade.
Vilken lycka!

– Jag kan andas! … genom näsan!

Jag hade sovit gott hela natten, huvudvärken hade släppt och munnen kändes inte längre som en gammal yllefilt inlindad i sandpapper.

En tacksamhetens tanke gick till nässprejens uppfinnare, som hade hjälpt mig att kunna somna.
Och medan jag sov, hade sen kroppens immunförsvar kämpat sin envetna kamp mot de elaka näs-täppar-virusarna. Och nu var alltså segern vunnen, näsgången var fri och jag kunde andas ut.
… och in … och ut igen.
Egentligen borde jag väl tacka kroppens alla små vita blodkroppar också. Och den som hade ”uppfunnit” dom. Men när jag hade tänkt den tanken, blev det plötsligt väldigt komplicerat. För de ”elaka” virusarna, hade väl också rätt att leva … eller? Vem har egentligen rätt (och fel) här i världen? Och varför finns det över huvud taget så många sjukdomar och annat elände? Har Gud skapat både ont och gott – både virusar och vita blodkroppar? Eller är Guds goda skapelse skadad på nåt sätt? Synd i så fall! …

I nästa andetag hade jag redan glömt mina filosofiska grubblerier och lät istället luften strömma in i lungorna igen. Genom näsan! Och medan lungorna fylldes av luft, fylldes hela jag av tacksamhet.

I vanliga fall är jag inte alls tacksam för att jag kan andas genom näsan. Jag tar det bara som en självklarhet, ja rent av som en mänsklig rättighet. Luften är för alla och jag tar för mej av min beskärda del utan att fundera vidare på saken. Men när förkylningen slog till med full kraft, insåg jag att det kanske inte alls var så självklart egentligen. Som tur var kunde jag fortfarande andas genom munnen, vilket i det läget var ett glädjeämne i sej. För hade det varit täppt där också, hade det varit RIKTIGT illa.
Men nu var det onda besegrat och jag var fri!

– Halleluja!

Jag sträckte på mej, slängde av mej täcket, gick upp ur sängen, fram till fönstret och drog upp rullgardinen. Därute lyste solen.
Plötsligt var jag bara så oerhört tacksam för att allt var som vanligt igen. Om jag nu kunde kalla mitt nya tillstånd för ”vanligt”. För förkylningar är inte alls ovanliga. Men vad skönt det var att inte vara sjuk!

Kanske är det i det här läget som tacksamheten är som störst? Just när eländet är över, precis när det onda släpper taget – åtminstone för tillfället. Att det finns ljus vid tunnelns slut … ett ljus som man uppskattar särskilt mycket just när man kommer ut.

Nån har sagt att man aldrig inser vad man har, förrän man mister det.
Men då är det ju så dags. Man borde förstås träna sej på att se vad man redan har. De där alldeles underbara sakerna som man oftast tar för självklara och inte ens tänker på.

Å andra sidan kan man inte heller sakna det som man aldrig har haft.
En god vän som föddes blind, sa att han blir så trött på folk som inte kan acceptera att han är blind, utan envisas med att be till Gud att han ska bli seende. Han tycker att han lever ett rikt liv, trots sin blindhet. Ja, att livet till och med ibland blir rikare just för att han är blind. Han sa att han hade massor att vara tacksam för!

– Jag vill tacka livet, diktade Violeta Parra.

– Tack gode Gud för maten, säger många innan de börjar äta.

– Thank you for the music, sjunger ABBA i en sångtext av Björn Ulvaeus.

… Björn Ulvaeus, som har sagt att han inte tror på Gud.

Tillåt mig tvivla!

Ingemar Olsson

ingemarportratt

One Response to Tacksamhet

  1. Mr WordPress says:

    Hi, this is a comment.
    To delete a comment, just log in and view the post's comments. There you will have the option to edit or delete them.

Kommentera

© 2016 little beat music • ALL RIGHTS RESERVED • Webmaster : Fariborz Gudarz