Ingemar Olsson | Bernhard

Bernhard

by ingemar on mars 21, 2016 in BLOG

Det är morgonbön på den teologiska högskolan.
En av eleverna ska samla allas tankar inför dagen.
På första bänk sitter rektorn och bredvid honom läraren i homiletik – talekonst.
Det är inte klart utsagt, men alla vet, att den elev som håller morgonbönen också bedöms av lärarna för sin insats. Det är ju ett framträdande inför publik, som kan betygsättas.
Idag är det Bernhard som ska leda morgonbönen.

Bernhard har en sällsynt förmåga att vara personlig, att dela med sej av sina innersta tankar och känslor. Men han gör det helst i enrum.
Vid fester och större samlingar märks det tydligt. Där ser man hur vissa personer alltid hamnar i festens centrum, talar, skämtar och diskuterar så att alla hör på. Men sån är inte Bernhard! Han sitter i stället ofta tillsammans med samma person hela kvällen, samtalar och lär känna den människan på djupet.

Och nu skulle han alltså leda morgonbönen. Alla var säkra på att det inte skulle bli något ytligt snack, eller några slarvigt improviserade tankar. Bernhard var konstnär i ordets bästa bemärkelse, och hade många gånger uttryckt det han kände på ett annorlunda och målande sätt. Och Bibeln hade han läst, liksom många andra böcker. Läraren i homiletik sträckte intresserat på sej, när Bernhard långsamt släntrade upp i talarstolen.

Där framme stod han tyst ett par sekunder. Sedan tog han fram ett stearinljus, satte det i en liten ljusstake ovanpå talarstolen och tände det.[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row]

Jag tänkte att vi skulle meditera över det här ljuset, sa Bernhard

Sedan gick han tillbaka ner och satte sig. Efter sju minuter reste han sej igen, gick fram till talarstolen, blåste ut ljuset och sa

– Amen.

Många tyckte att Bernhard hade gjort det för lätt för sej. Av rektorn fick han en tillsägelse att förbereda sin morgonbön bättre en annan gång.

– Jag hade tänkt säga nånting om livet och om Gud, svarade Bernhard. Men eftersom alla har en unik relation till Gud och gör sina egna bilder av livet, ville jag inte att mina ord skulle stå i vägen.

Av dom offentliga morgonböner jag har deltagit i, är det här den enda jag fortfarande minns.