Som basist på inspelningen hade han tagit med sej sin vän och klasskamrat Anders Forsslund - känd från popgruppen Mascots (och senare Fria Proteatern).
Övriga studiomusiker var några av den tidens mest rutinerade:
Olle Åkerfeldt -trummor,
Knud Jørgensen - piano och orgel
John Kongshaug - gitarr
(en svensk, en dansk och en norrman!)
Producent var Nils Kjellström i Europafilms stora studio # 1.
Singeln väckte stor uppmärksamhet och medförde framträdanden i TV, i radions P3
och på olika konsertscener.
Det sensationella med den här nya artisten var:
o Han gjorde popmusik med svenska texter. Det var han tillsammans med Pugh Rogefeldt nästan ensam om vid den här tiden.
o De flesta av hans texter hade ett socialt, religiöst eller politiskt budskap.
Detta innan Mikael Wiehe, Hoola Bandoola med flera "vänsterproggare, hade gjort några skivor.
Särskilt var det Ingemars kristnas tro, som ställde många begrepp på huvet. Han var ”religiös” utan att motsvara fördomarna om hur en sån person borde vara.
Eftersom han också pluggade teologi, blev han av media snabbt utnämnd till ”Pop-pastorn” ! (en titel han fick dras med i många år).
CDn innehåller:
Låtarna från LPn Livs levande
+
singeln Good Old Sunday School
+
16-sidigt iläggshäfte med bilder och texter
Mrs. Robinson
Sån som jag
Somebody’s Knocking
En typisk medmänniska
No Man Is An Island
No Man Is An Island Rock
Om jag hade en kikare
Samtal med Gud
Jesus Walked This Lonesome Valley
Veckoposten
Incredible
I've Got Joy
Törs vi följa honom
Good Old Sunday School
Våren 1970
Parallellt med musiken och universitetsstudierna, gjorde Ingemar vapenfri värnplikt. Först som brandman på Arlanda, sedan som sekreterare åt en antikvarie på Historiska Museet.
Där träffade han en annan vapenvägrare,
Ola Brunkert,
som spelade trummor i ett av Stockholms många popband. När så skiv-bolaget ville att Ingemar skulle spela in en hel LP, frågade han Ola om han ville vara med.Jodå, det ville han.
Ett halvår efter sin allra första skivinspelning, var Ingemar därför tillbaka på Europafilm, nu i den lite ”hippare” studio 3.
Med sej hade han förutom Ola Brunkert också bandets gitarrist Janne Schaffer, basisten Björn Stolt och en kille, som dom just då jobbade ihop med,
Claes af Geijerstam.
Clabbe blev inspelningens producent och satt ute i kontrollrummet med teknikern Björn Almstedt. Där satt också skivbolagets Nisse Kjellström, som var mäkta intresserad av hur dom här unga pop-killarna skulle skapa musik.
Janne Schaffer och Ingemar hade redan träffats ett par gånger och gjort grundskisser till låtarnas arrangemang. Det här var första gången som Janne fick använda sina talanger som både gitarrist och musikarrangör under en inspelning.
För Ingemar var alltihop väldigt spännande! Ett helt album med egna låtar. Det hade han bara kunnat drömma om, när han skrev låtar och spelade gitarr i popbandet Sounds på klubbarna och skoldanserna i Stockholm.
Alla låtar hade inte Ingemar skrivit själv. Flera var s.k. ”traditionals”, som han hade bearbetat efter eget huvud. Och en låt, Mrs Robinson, var skriven av amerikanen Paul Simon.
När LPn just hade kommit, fick Ingemar den här frågan av Ulf Elfving i en radiointervju:
- Du har tagit med Mrs Robinson också. Är det en religiös låt?
Efter sin första singel hade nämligen Ingemar placerats i ”det religiösa facket” och man hade svårt att tänka sej att han kunde göra nåt som var ”vanligt” eller ”icke-religiöst”.
Sen dess har Ingemar fortsatt förvåna många många gånger. Och vill man stoppa in honom i nåt fack, gör man bäst i att ge honom en alldeles egen nisch.
Skivomslaget - med Ingemar i lång halsduk och typiska träskor - togs på en foto-session inför TV-programmet Klappa gärna med, på en lunchrast utanför Historiska Museet.